En bygd med spännande kulturhistoria

Av Jenny Leonardz
Farstaviken mot Gustavsberg. I bakgrunden syns Torsbyfjärden. 1991. Foto: Jan Norrman, Riksantikvarieämbetet.

 

Runt 1000-talet var Farstaviken och Ösbyträsk ett långt sammanhängande smalt sund mellan Baggensfjärden med Torsbyfjärden. Längs de skyddade stränderna växte bosättningar upp, några gårdar kan spåras till förhistorisk tid.

Gäddfiske i Bagarns å nära utloppet i Farstaviken. Vattendraget förband Farstaviken med några mindre träsk som låg på platsen för nuvarande centrum. Denna rest av en forntida segelbar farled mellan Farstaviken och Torsbyfjärden fylldes igen på 1940-talet. Foto från omkring 1900

Redan under vikingatid började vattenförbindelsen att grundas upp, men så sent som på 1950-talet fanns ännu vattensjuka marker i Gustavsbergs centrumområde. En av de sista var Ruthens träsk, som lades igen när det moderna centrumet byggdes.

Under medeltiden växte flera gårdar upp runt Farstaviken. Vid 1500-talets mitt fanns två större skattegårdar i Farsta by, samt en vardera Östra och Västra Ekedal samt Gottholma.

Lantegendomen Farsta gård växte i storlek fram till 1600-talet. Då hade Gabriel Oxenstierna, bror till Axel, 1640 bytt till sig Farsta by och börjat bygga en mangårdsbyggnad i sten vid viken. Han avled dock strax efter byggstarten och sonen Gustaf Oxenstierna tog över med sin fru Marie de la Gardie. Åtta år senare avled även Gustaf, 35 år gammal, och Marie de la Gardie fick överta herrgårdsbygget. När det var färdigt 1658 döpte hon om egendomen till Gustafsberg för att hedra sin avlidne make.

Farsta herrgård innan den 1896 byggdes om till sin nuvarande historieromantiserande utformning.

Både Farsta och Gottholma brändes av ryssarna 1719. Gottholma kom aldrig att byggas upp igen men ännu finns tydliga rester av husgrunderna kvar (och informationstavla om gården), utefter promenadslingan Gottholmarundan. Fortfarande hålls Gottholmas inägomark öppen genom bete, i dag med hästar, i samma utsträckning som den redovisas på en skattläggningskarta från 1630-talet.

Farsta gård däremot byggdes åter upp kring 1740-50. Det är denna herrgårdsbyggnad som finns kvar i dag, men sitt huvudsakliga utseende har den från de ombyggnader som gjordes på 1800-talet.

1815 styckades egendomen Farsta-Gustafsberg i två delar, den östra delen fick namnet Gustafsberg (som 100 år senare hade blivit Gustavsberg). Området kring och väster om herrgården behöll det gamla namnet Farsta, och namnet Farsta gård hängde kvar i många decennier.

Herrgården bytte ägare många gånger, men 1821 köptes den av någon som skulle komma att påverka utvecklingen av orten, nämligen J. Herman Öhman, som startade porslinstillverkningen i Gustavsberg. Efter 18 år sålde Öhmans till släkten Godenius. 1845 ärvde Samuel Godenius Farsta slott, samme Samuel som 1852 tog över porslinsfabriken.

Samuel Godenius yngsta dotter Hilma gifte sig med Wilhelm Odelberg och flyttade in i Gula byggningen i hamnen. I bröllopspresent fick de den gamla statargården Farstavik (som finns kvar) som de byggde om till sommarbostad. När Hilmas pappa Samuel lämnade Farsta flyttade tog de i stället över herrgården som sommarstuga. Wilhelm lät bygga om herrgården 1896, från den strama 1700-talsarkitekturen till den historieromantiserade utformning den har i dag. Hilma, som befann sig utomlands vid ombyggnationen, lär ha blivit väldigt upprörd över vad han gjort med hennes barndomshem. Hilma Odelberg bodde kvar sommartid som änka till sin död 1945.

Gustafsberg på 1860-talet

Slottet var omgivet av stora trädgårdsodlingar som gav arbete åt många gustavsbergare, inte minst fattiga barn som måste arbeta parallellt med skolgången. I förlängningen av slottet låg bland annat ett stort orangeri. En del av Slottshyllans område ligger där slottets trädgårdsmästargård låg, vars uteplats uppbygg som på en hylla, finns kvar bakom hus nr 8.

Flera sommarvillor uppfördes på 1870-talet runt Farstavikens stränder, t ex Klippudden och Sjöstugan. Från äldre tid är torpställena Klubbudden och Farstabro, på andra sidan sundet. Där fanns också en flottbro fram till 1860-talet över viken samt en krog.

När KF 1937 köpte Gustavsbergsfabriken så ingick herrgården, som i dag kallas Farsta slott, i köpet. De lät änkan Hilma Odelberg bo kvar där. Efter hennes död 1945 stod byggnade tom, och förföll tills JM tog över på 1979  för att bygga nya bostäder i slottet och de nya områdena i och omrkring gamla slottsparken.

Området behöll långt efter att slottet övergavs karaktären av odlingsområde med stora trädgårdsodingar, växthus och arbetarbostäder.  Bland annat drevs handelsträdgården Farsta trädgård här, som senare flyttade till Ålstäket. Senare bytte den namn till Gredelin.

Porslinsfabriken startades av Johan Herman Öhman 1824. Under ett par decennier bytte den ägare flera gånger. 1852 köptes den av Samuel Godenius, som tillsammans med sin svärson Willhelm Odelberg, utökade tillverkningen och byggde upp ett brukssamhälle, typiskt organiserat för såväl arbets- och socialt liv som bostads- och fabriksbebyggelse samt lantbruk för ortens självförsörjning. Vid sekelskiftet 1900 hade porslinstillverkningen vuxit till en av landets största industrier med ca 1000 anställda.

Strömmingsköerna blev långa vid fabriksområdets kaj 1918 när fiskarparet Axel och Hedda Karlsson kom till fabriken med sin fångst. ”Fiskar-Hedda” försåg brukssamhället med fisk från Baggensfjärden fram till 1946. De bodde på Svinudden strax söder om Farstavikens mynning. Där finns än i dag några äldre torp kvar.

Hamnen blev också en livlig plats för båttrafiken för frakt- och personförbindelserna med Stockholm, och förstås med skärgården.

Förhållandena var troligtvis med tidens mått mätt goda, för det dröjde ända till 1919 innan en fackförening bildades vid Gustavsbergsfabriken, betydligt senare än på de flesta andra håll i Sverige. Samtidigt bildades Gustavsbergs Konsumtionsförening upa som blev stommen i det kooperativa samhälle som växte fram i Gustavsberg. Det fanns flera Konsumbutiker och 1942 ordnade den KF-ägda porslinsfabriken daghem åt de anställda (Blomkulan). Konsumföreningen drev också möbelvaruhus, pappershandel, skobutik, klädaffär och kooperativa bostadsrätter byggdes.

Snusrast vid kolångaren Gustafsberg 1906

År 1937 köptes fabriken av Kooperativa förbundet, KF, och utökades bland annat med tillverkning av sanitetsporslin. Gustavsberg behöll även fortsättningsvis karaktären av brukssamhälle.

1994 lades den industriella porslinstillverkningen ner efter 170 år på platsen och tillverkningen spreds till olika platser (Rörstrand i Lidköping, till Finland ochTyskland). Sanitetsporslinstillverkningen i blev kvar, men i Villeroy & Bochs ägo. Och porslinstillverkningen fortsatte i mindre skala i Hushållsporslinsfabriken HPF i Gustavsberg, en verksamhet som konstant vuxit, inte minst sedan Rörstrand lades ner 2005, och är i dag Sveriges enda hushållsporslinstillverkare.

Källor: Boken ”Människor och hus i Gustavsberg” av Edla Sofia Arvidsson, Föreningen Gustavsbergs vänner, Porslinsmuseet, Värmdö magasin, Wikipedia m fl. De historiska bilderna är publicerade med tillstånd av Gustavsbergs porslinsmuseum/Värmdö kommun och kommer från utställningen Svart på vitt i Gustavsberg – foton från en svunnen tid. Flygbilden i topp är publicerad med tillstånd av Riksantikvarieämbetet.

Comments are closed.